söndag 5 juli 2015
onsdag 17 augusti 2011
Holland
Ja, så snabbt har 6 dagar gått och ändå känns det som om jag varit iväg super länge. Sammanfattning.
Holländare är fantastiskt vänliga, överallt och i alla situationer. Hjälpsamma. Alla pratar engelska vilket har gjort mitt besök där mycket enkelt.
Jag kunde inte hitta något typisk hollänsk mat. Man äter mycket bröd, frukost och lunch. Alla snack barer erbjuder bröd med något på och sedan grattinerat. En hel del fritterat.
Att transportera sig genom landet och genom städerna är enkelt. I Haag ropas alla stopp ut på både hollänska och engelska. Väldigt trevligt. Varför gör man inte det hemma? Vi har ju massor av turister.
Här har man dock ännu inte förstått värdet av att plocka upp skiten efter sina hundar. Det gäller att se upp var man går. Det är nog det enda minus jag har noterat. Nja, förutom att man aldrig tar av sig skorna. Jag som älskar att gå barfota får ju lite bekymmer. Och gardinerna alltid fördragna. Mmm... många har det, inte alla.
Överlag känns människorna varma och vänliga. Nya kontakter skapas oerhört enkelt och snabbt.
Holland är att rekommendera.
Puss på er alla mina darlingar
Holländare är fantastiskt vänliga, överallt och i alla situationer. Hjälpsamma. Alla pratar engelska vilket har gjort mitt besök där mycket enkelt.
Jag kunde inte hitta något typisk hollänsk mat. Man äter mycket bröd, frukost och lunch. Alla snack barer erbjuder bröd med något på och sedan grattinerat. En hel del fritterat.
Att transportera sig genom landet och genom städerna är enkelt. I Haag ropas alla stopp ut på både hollänska och engelska. Väldigt trevligt. Varför gör man inte det hemma? Vi har ju massor av turister.
Här har man dock ännu inte förstått värdet av att plocka upp skiten efter sina hundar. Det gäller att se upp var man går. Det är nog det enda minus jag har noterat. Nja, förutom att man aldrig tar av sig skorna. Jag som älskar att gå barfota får ju lite bekymmer. Och gardinerna alltid fördragna. Mmm... många har det, inte alla.
Överlag känns människorna varma och vänliga. Nya kontakter skapas oerhört enkelt och snabbt.
Holland är att rekommendera.
Puss på er alla mina darlingar
Dagen
Idag har vi en lugn dag. Som vanligt mycket kaffe, en liten liten frukost, mera kaffe och naturligtvis prat. Halv tolv är vi bjudna till Muriëls föräldrar.
Huset är modell nyare, alltså låd varianten. De bodde i ett äldre trevåningshus tidigare men sålde det och köpte den här lägenheten med tanke på ... ja, ålderdomen. När man passerat 70 är det kanske dags att tänka på sådant. Sen blåste de ut allt, tog bort en del väggar och sen allt nytt in. Jan är arkitekt och allt var uttänkt ända till sista millimetern. Underbart, vackert och framför allt så praktiskt.
Kaffe och kaka från franska bageriet och när Muriël och jag tror vi kan avvika då serveras det en liten quich och vitt vin till. Något glada går vi vidare till stora affären. Jag tänkte proviantera inför hemfärd. Ja, sånt som alla svenskar tänker på.
Hem, en liten vila och sedan är det dags att göra sig i ordning. Sham har bjudet hem oss och sin vän Alfred. Muriël och jag känner oss som två tonåriga flickor, fnittriga och fnissiga. Vi konstaterar, åter igen, att vi känner oss yngre nu än när vi faktiskt var yngre. Sham har lagat super gott, det blir prat om ditt och datt, musik, bilder. Och mitt i allt detta föreslår Alfred att vi drar till stranden. Sagt och gjort. Hjälmar lånas och jag ska bara rätta till mina strumpor , så jag böjer mig ner ... och då händer det.
Ritch och mina byxor går så mycket sönder att det bara finns inte. Shit, shit, shit. Men vad tusan, det är bara att ge sig iväg på äventyr.
aaaahhhh..... det är så ljuvligt, Alfred kör bra så jag kan bara koppla av och njuta. Väl vid dynerna öppnar sig den vackraste vyn jag sett på länge. Havet är stilla, solen är på väg ner och allt färgas solnedgångs rött. Som ett gäng glada uppspelta tonåringar promenerar vi sakta på stranden, hoppar i pölarna, Sham hittar en stolpe att kissa vid, fniss och skratt och prat.
Jag ber Alfred att köra en annan väg tillbaka, en längre bit. Vi delar på oss och Alfred tar mig på en nästan magisk tur.
Så sitter vi fram på småtimmarna hos Muriël, tittar på bilder, pratar om veckan som varit, dricker vin. Ute på altanen ligger vi i vilstolarna och tittar på stjärnorna. Mera vin och mera prat. Vi skulle behöva ett par dagar till tillsammans säger Sham. Men å andra sidan så är det kanske bäst att sluta när det är på topp. Men när vet vi att vi är på topp? Men ett par dagar till hade varit härligt.
Puss på er alla mina darlingar.
Huset är modell nyare, alltså låd varianten. De bodde i ett äldre trevåningshus tidigare men sålde det och köpte den här lägenheten med tanke på ... ja, ålderdomen. När man passerat 70 är det kanske dags att tänka på sådant. Sen blåste de ut allt, tog bort en del väggar och sen allt nytt in. Jan är arkitekt och allt var uttänkt ända till sista millimetern. Underbart, vackert och framför allt så praktiskt.
Kaffe och kaka från franska bageriet och när Muriël och jag tror vi kan avvika då serveras det en liten quich och vitt vin till. Något glada går vi vidare till stora affären. Jag tänkte proviantera inför hemfärd. Ja, sånt som alla svenskar tänker på.
Hem, en liten vila och sedan är det dags att göra sig i ordning. Sham har bjudet hem oss och sin vän Alfred. Muriël och jag känner oss som två tonåriga flickor, fnittriga och fnissiga. Vi konstaterar, åter igen, att vi känner oss yngre nu än när vi faktiskt var yngre. Sham har lagat super gott, det blir prat om ditt och datt, musik, bilder. Och mitt i allt detta föreslår Alfred att vi drar till stranden. Sagt och gjort. Hjälmar lånas och jag ska bara rätta till mina strumpor , så jag böjer mig ner ... och då händer det.
Ritch och mina byxor går så mycket sönder att det bara finns inte. Shit, shit, shit. Men vad tusan, det är bara att ge sig iväg på äventyr.
aaaahhhh..... det är så ljuvligt, Alfred kör bra så jag kan bara koppla av och njuta. Väl vid dynerna öppnar sig den vackraste vyn jag sett på länge. Havet är stilla, solen är på väg ner och allt färgas solnedgångs rött. Som ett gäng glada uppspelta tonåringar promenerar vi sakta på stranden, hoppar i pölarna, Sham hittar en stolpe att kissa vid, fniss och skratt och prat.
Jag ber Alfred att köra en annan väg tillbaka, en längre bit. Vi delar på oss och Alfred tar mig på en nästan magisk tur.
Så sitter vi fram på småtimmarna hos Muriël, tittar på bilder, pratar om veckan som varit, dricker vin. Ute på altanen ligger vi i vilstolarna och tittar på stjärnorna. Mera vin och mera prat. Vi skulle behöva ett par dagar till tillsammans säger Sham. Men å andra sidan så är det kanske bäst att sluta när det är på topp. Men när vet vi att vi är på topp? Men ett par dagar till hade varit härligt.
Puss på er alla mina darlingar.
lördag 13 augusti 2011
Stora staden
Idag ska det bära av mot Amsterdam. Dusch, frukost, tågtider klara, lånat spårvagnskort av Muriël, kamera, extra batterier och minneskort: check!
För säkerhets skull kollar jag vid spårvagnshållplatsen hur många stopp jag ska åka. Och som vanligt har jag ställt mig på fel sida. Som vanligt har jag ingen koll åt vilket håll jag ska åka. Gud vad jag saknar en inbyggd kompass.
Central stationen, köper biljett, sätter mig på tåget och börjar titta i min nya app med information om Amsterdam. Ja, jag älskar min iPhone. Självklart sitter jag på andra våningen, härifrån kommer jag att se mera. En yngre och en äldre man sätter sig mitt emot mig. Amerikaner. Han, ganska typiskt amerikansk, pratar mycket och högt. Far och som visar det sig. Karsten född och uppvuxen i Danmark, arbetat sig igenom hela världen, numera bosatt i Reno, arbetar med bröstcanser, ute och reser med sonen. Timmen det skulle ta till Amsterdam, krympte till en kvart. Kram och hej då.
Amsterdam är till skillnad från folktomma Haag Amsterdam alldeles fullt av turister. Det kryllar av folk. Känner med en gång att jag inte har lust med så här mycket folk. Överallt är det fullt. Caféer, barer och gator. Fortsätter rakt fram. Blir det här för tråkigt ska jag i alla fall ha set Red Light District. Viker av mot vänster. Kollar efter ett fik så jag kan få något i mig. Tar vänster, smalare gata och till höger in i en gränd. Med kameran i höger hand och paraplyet i vänster vandrar jag långsamt framåt, tittar åt höger och ser första tjejen i ett fönster. Troligen ínte äldre än min äldsta dotter. Uppenbarligen är jag här tidigt. Många fönster har gardinerna fördragna, men alla gardiner är röda. Små bås, jag gissar att musiken är på högt på andra sidan för de står alla och små dansar, visar upp sig. Porrbutiker, coffe house, barer och flickor i skylten varvar varandra. Så gör också de män som passerar förbi. Unga, gamla, fräscha och vrak.
Kommer till ett litet torg där handeln pågår för fullt. Här finns de inhemska, de handlar lördagens middag. Sätter mig och äter en god soppa, kollar kartan. De närmaste 4 timmarna går jag i regnet. För nu har det börjat regna riktigt ordentligt. Amsterdam är en blandning av gammalt och nytt. Det märks att det är en hamnstad och den har varit det länge. Det finns en manlig närvaro över den.
Nu regnar det hejdlöst, lika bra att åka hem. hmmm..... hem.
Puss på er alla mina darlingar
För säkerhets skull kollar jag vid spårvagnshållplatsen hur många stopp jag ska åka. Och som vanligt har jag ställt mig på fel sida. Som vanligt har jag ingen koll åt vilket håll jag ska åka. Gud vad jag saknar en inbyggd kompass.
Central stationen, köper biljett, sätter mig på tåget och börjar titta i min nya app med information om Amsterdam. Ja, jag älskar min iPhone. Självklart sitter jag på andra våningen, härifrån kommer jag att se mera. En yngre och en äldre man sätter sig mitt emot mig. Amerikaner. Han, ganska typiskt amerikansk, pratar mycket och högt. Far och som visar det sig. Karsten född och uppvuxen i Danmark, arbetat sig igenom hela världen, numera bosatt i Reno, arbetar med bröstcanser, ute och reser med sonen. Timmen det skulle ta till Amsterdam, krympte till en kvart. Kram och hej då.
Amsterdam är till skillnad från folktomma Haag Amsterdam alldeles fullt av turister. Det kryllar av folk. Känner med en gång att jag inte har lust med så här mycket folk. Överallt är det fullt. Caféer, barer och gator. Fortsätter rakt fram. Blir det här för tråkigt ska jag i alla fall ha set Red Light District. Viker av mot vänster. Kollar efter ett fik så jag kan få något i mig. Tar vänster, smalare gata och till höger in i en gränd. Med kameran i höger hand och paraplyet i vänster vandrar jag långsamt framåt, tittar åt höger och ser första tjejen i ett fönster. Troligen ínte äldre än min äldsta dotter. Uppenbarligen är jag här tidigt. Många fönster har gardinerna fördragna, men alla gardiner är röda. Små bås, jag gissar att musiken är på högt på andra sidan för de står alla och små dansar, visar upp sig. Porrbutiker, coffe house, barer och flickor i skylten varvar varandra. Så gör också de män som passerar förbi. Unga, gamla, fräscha och vrak.
Kommer till ett litet torg där handeln pågår för fullt. Här finns de inhemska, de handlar lördagens middag. Sätter mig och äter en god soppa, kollar kartan. De närmaste 4 timmarna går jag i regnet. För nu har det börjat regna riktigt ordentligt. Amsterdam är en blandning av gammalt och nytt. Det märks att det är en hamnstad och den har varit det länge. Det finns en manlig närvaro över den.
Nu regnar det hejdlöst, lika bra att åka hem. hmmm..... hem.
Puss på er alla mina darlingar
fredag 12 augusti 2011
Upplevelser
Den här dagen har varit full av upplevelser. Sham kom vid 11, tog fram kartan och planerna var i full gång. Och så drog vi i Muriëls bil.
Underbart vackert landska. Känslan var ungefär som när jag var på Lofoten: allt är lika vackert, pittoreskt och nästan poetiskt. Historiska vingslag som borbarderar.
Första stoppet gör vi för att vi måste ha något att äte, men det blir precis vid en sluss. Fastän jag är hungrig och egentligen vill få något i mig drar jag iväg med kameran. Börjar fotografera, ser mannen som sköter slussen och vi börjar prata. Hn säger att om en kvart kommer det en båt på 650 ton. Det går ju inte att missa. En stund senare kommer han fram till mig och frågar om jag vill gå ombord på den stora båten, följa med genom slussen. O ja, klart jag vill. Via kom-radion kollar han med kapten ombord. Inga problem. Och en minut senare är jag med ombord.
En man och en kvinna som hanterar den 55m långa och 6,5m breda pråmen. Lasten består av granit. De bor och lever ombord, en liten söt tax har de, han kör och hon sköter snörena. Inte ett ord engelska kan de och inte ett ord hollänska kan jag men vi förstår varandra perfekt.
Tack och tack igen för att jag fick hänga med, ett foto av det välkomnande paret, mycket vinkande från kaj till pråm och tillbaka. Och så kommer sluss-mannen tillbaka och frågar om jag vill se några bilder han har från hur slussen såg ut på 1600-talet. Absolut säger jag tacksamt, förljer med in på kontoret och han mejlar generöst bilderna till mig.
Vilken upplevelse och vilka minnen. Vi drar vidare genom det vackra landskapet. Stannar till vid något som visar sig vara en vandringsled. En del går förbi med ryggsäckar, andra fiskar i kanalen. Kor, hästar och får betar på ängarna. Här finns inga staket som skiljer djuren åt för kanalerna sköter det jobbet. Därför blir landskapet så rent från mänsklig påverkan. Ängar och djur så långt ögat når.
Vi åker vidare, stannar för lite mat. Ännu mera vackert att titta på. Vi åker förbi kanaler med ett rikt fågelliv. Husen ligger bara ett par meter från vattnet. Gäss, svanar, en del fåglar ligger på reden mitt i vattnet och ruvar, husägarna har skapat de vackraste trädgårdarna, det ligger små roddbåtar och kajaker förtöjda.
Muriël och Sham, wow, en sån dag tillsammans med er. Generositet till fulländning. Tack!
Puss på er mina darlingar!
Underbart vackert landska. Känslan var ungefär som när jag var på Lofoten: allt är lika vackert, pittoreskt och nästan poetiskt. Historiska vingslag som borbarderar.
Första stoppet gör vi för att vi måste ha något att äte, men det blir precis vid en sluss. Fastän jag är hungrig och egentligen vill få något i mig drar jag iväg med kameran. Börjar fotografera, ser mannen som sköter slussen och vi börjar prata. Hn säger att om en kvart kommer det en båt på 650 ton. Det går ju inte att missa. En stund senare kommer han fram till mig och frågar om jag vill gå ombord på den stora båten, följa med genom slussen. O ja, klart jag vill. Via kom-radion kollar han med kapten ombord. Inga problem. Och en minut senare är jag med ombord.
En man och en kvinna som hanterar den 55m långa och 6,5m breda pråmen. Lasten består av granit. De bor och lever ombord, en liten söt tax har de, han kör och hon sköter snörena. Inte ett ord engelska kan de och inte ett ord hollänska kan jag men vi förstår varandra perfekt.
Tack och tack igen för att jag fick hänga med, ett foto av det välkomnande paret, mycket vinkande från kaj till pråm och tillbaka. Och så kommer sluss-mannen tillbaka och frågar om jag vill se några bilder han har från hur slussen såg ut på 1600-talet. Absolut säger jag tacksamt, förljer med in på kontoret och han mejlar generöst bilderna till mig.
Vilken upplevelse och vilka minnen. Vi drar vidare genom det vackra landskapet. Stannar till vid något som visar sig vara en vandringsled. En del går förbi med ryggsäckar, andra fiskar i kanalen. Kor, hästar och får betar på ängarna. Här finns inga staket som skiljer djuren åt för kanalerna sköter det jobbet. Därför blir landskapet så rent från mänsklig påverkan. Ängar och djur så långt ögat når.
Vi åker vidare, stannar för lite mat. Ännu mera vackert att titta på. Vi åker förbi kanaler med ett rikt fågelliv. Husen ligger bara ett par meter från vattnet. Gäss, svanar, en del fåglar ligger på reden mitt i vattnet och ruvar, husägarna har skapat de vackraste trädgårdarna, det ligger små roddbåtar och kajaker förtöjda.
Muriël och Sham, wow, en sån dag tillsammans med er. Generositet till fulländning. Tack!
Puss på er mina darlingar!
torsdag 11 augusti 2011
Regnigt lugn
En låååång morgon med Muriël blev det idag. Vi gick omkring i våra morgonrockar, drack kaffe, pratade, drack mera kaffe och pratade ännu mera.
Till slut vaknade vi ur vårt prat-rus och snyggade till oss. Delft var dagens mål. Delft som också kallas "Prinsenstad", prinsstaden, eftersom alla medlemmar av den nederländska kungliga familjen är begravda här. Konstnären Johannes Vermeer föddes och verkade i Delft. Ni vet, Flickan med pärlörhänge.
Så vi tar oss dit med spårvagn. Här är de röda men de har samma typ av betalsystem som i Göteborg. Man måste checka in och man måste checka ut. Kan inte låta bli att fnissa lite åt det hela.
Delft är pittoreskt vackert på alla möjliga sätt. Allt är sött och gulligt och kanalerna är vackra .... Det blir nästan lite för mycket. Till slut känner jag inte att det är någon idé att ta nästa bild för den kommer bara att bli en liten variation av den förra.
Vi känner båda att vi har slarvat med maten så vårt första stopp blir på första bästa ställe för en liten bit mat. Här äter man bröd, alltså smörgåsar både till frukost och lunch. Alla ställen som har lite lättare mat serverar diverse varma mackor. Här går inte att hålla en GI-diet. Så det blir Toasit's med skinka och brie. Sen tar det tre minuter och regnet börjar ösa ner.
Sen håller vi oss nära husväggarna, håller undan kameran för regnet, in och ut i affärer, tittar på små söta hus, vackert dekorerade fönster, alla dessa miljoner cyklar parkerade huller om buller och ännu fler söta hus och gränder. Till slut sätter vi oss på en uteservering och tar ett glas vin. sitter där flera timmar och pratar medan regner fortsätter att ösa ner.
Väl tillbaka i Haag blir det närmaste indonesiska take-away ställe, en (två) flaskor rosé och sedan alldeles utmattade hem. Nu har vi suttit och pratat några timmar igen. Fantastiskt hur mycket man kan prata om och dela. Vi som inte har träffats på så många år nu. Eller är det kanske precis på grund av det.
Vissa vänner är och förblir alltid ens vänner.
Puss på er alla mina darlingar.
Till slut vaknade vi ur vårt prat-rus och snyggade till oss. Delft var dagens mål. Delft som också kallas "Prinsenstad", prinsstaden, eftersom alla medlemmar av den nederländska kungliga familjen är begravda här. Konstnären Johannes Vermeer föddes och verkade i Delft. Ni vet, Flickan med pärlörhänge.
Så vi tar oss dit med spårvagn. Här är de röda men de har samma typ av betalsystem som i Göteborg. Man måste checka in och man måste checka ut. Kan inte låta bli att fnissa lite åt det hela.
Delft är pittoreskt vackert på alla möjliga sätt. Allt är sött och gulligt och kanalerna är vackra .... Det blir nästan lite för mycket. Till slut känner jag inte att det är någon idé att ta nästa bild för den kommer bara att bli en liten variation av den förra.
Vi känner båda att vi har slarvat med maten så vårt första stopp blir på första bästa ställe för en liten bit mat. Här äter man bröd, alltså smörgåsar både till frukost och lunch. Alla ställen som har lite lättare mat serverar diverse varma mackor. Här går inte att hålla en GI-diet. Så det blir Toasit's med skinka och brie. Sen tar det tre minuter och regnet börjar ösa ner.
Sen håller vi oss nära husväggarna, håller undan kameran för regnet, in och ut i affärer, tittar på små söta hus, vackert dekorerade fönster, alla dessa miljoner cyklar parkerade huller om buller och ännu fler söta hus och gränder. Till slut sätter vi oss på en uteservering och tar ett glas vin. sitter där flera timmar och pratar medan regner fortsätter att ösa ner.
Väl tillbaka i Haag blir det närmaste indonesiska take-away ställe, en (två) flaskor rosé och sedan alldeles utmattade hem. Nu har vi suttit och pratat några timmar igen. Fantastiskt hur mycket man kan prata om och dela. Vi som inte har träffats på så många år nu. Eller är det kanske precis på grund av det.
Vissa vänner är och förblir alltid ens vänner.
Puss på er alla mina darlingar.
onsdag 10 augusti 2011
En dag ...
... som denna får mig att leva.
Halv elva på kvällen, vi, Sham, Muriël och jag sitter i vardagsrummet. Pratar djupa tankar om livet och delar erfarenheter.
Sham, en fantastisk person. Den varmaste, omtänksammaste och mest generösa person jag träffat på länge.
Vi har ätit en god middag, suttit och pratat mycket och länge. Skrattat och berört personliga ämnen. Jag la mig och vilade en stund. Hela dagen har jag känt mig konstig i skallen. Svullen, inte vaken. Jag har skärpt mig och försökt vara så deltagande som möjligt. Men till slut berättar jag för Muriël hur jag känner mig. Men det kanske beror på att vi är 6 m uner havsnivån.
Va? Under havsnivån? Ja, just det, jag är i Holland. Vi sitter länge och pratar vid frukostbordet. Fast den enda frukost vi 'äter' är kaffe. Pratar och dricker kaffe. Till slut gör vi oss i ordning, snyggar till oss och ger oss av till staden. Promenerar sakta förbi kanalerna, husbåtar, alla cyklar, vackra gamla hus, hypade nya byggnader. Haag är kanska tomt. Får veta att holländare är ett kampande folk. De åker iväg och kampar på sin semester, lämnar staden och landet. Jämfört med Göteborg är det öde här.
Vi träffar Luke. Du milde, den lille pojken är en ung man nu. Studerar i Edingburg, har flickvän och är bara så härlig. Pratar med honom om ditt och datt och livet. Träffar Rickard som har fiket, coffe on the house, Rickard pussar tre gånger på kind. Mmmmm... en före detta modell som vet att föra sig.
Hem, Sham kommer över, god mat, goda samtal. Men, kan vi inte åka till stranden, hamnen, säger Sham. Sagt och gjort. Vi drar iväg. När vi kommer fram börjar det regna. För varje meter vi går mot slutet av piren regnar det mer, blåser mera. Vi lutar oss med ryggen mot vinden. Sanden yr upp, det både regnar och blåser sand in i både öron och in under kläderna. Vi skrattar, känner och som 14, men också så levande. Jag känner tacksamhet över att jag inte har blivit så vuxen att jag inte kan njuta av de enkla sakerna i livet.
Puss på er mina darlingar.
Halv elva på kvällen, vi, Sham, Muriël och jag sitter i vardagsrummet. Pratar djupa tankar om livet och delar erfarenheter.
Sham, en fantastisk person. Den varmaste, omtänksammaste och mest generösa person jag träffat på länge.
Vi har ätit en god middag, suttit och pratat mycket och länge. Skrattat och berört personliga ämnen. Jag la mig och vilade en stund. Hela dagen har jag känt mig konstig i skallen. Svullen, inte vaken. Jag har skärpt mig och försökt vara så deltagande som möjligt. Men till slut berättar jag för Muriël hur jag känner mig. Men det kanske beror på att vi är 6 m uner havsnivån.
Va? Under havsnivån? Ja, just det, jag är i Holland. Vi sitter länge och pratar vid frukostbordet. Fast den enda frukost vi 'äter' är kaffe. Pratar och dricker kaffe. Till slut gör vi oss i ordning, snyggar till oss och ger oss av till staden. Promenerar sakta förbi kanalerna, husbåtar, alla cyklar, vackra gamla hus, hypade nya byggnader. Haag är kanska tomt. Får veta att holländare är ett kampande folk. De åker iväg och kampar på sin semester, lämnar staden och landet. Jämfört med Göteborg är det öde här.
Vi träffar Luke. Du milde, den lille pojken är en ung man nu. Studerar i Edingburg, har flickvän och är bara så härlig. Pratar med honom om ditt och datt och livet. Träffar Rickard som har fiket, coffe on the house, Rickard pussar tre gånger på kind. Mmmmm... en före detta modell som vet att föra sig.
Hem, Sham kommer över, god mat, goda samtal. Men, kan vi inte åka till stranden, hamnen, säger Sham. Sagt och gjort. Vi drar iväg. När vi kommer fram börjar det regna. För varje meter vi går mot slutet av piren regnar det mer, blåser mera. Vi lutar oss med ryggen mot vinden. Sanden yr upp, det både regnar och blåser sand in i både öron och in under kläderna. Vi skrattar, känner och som 14, men också så levande. Jag känner tacksamhet över att jag inte har blivit så vuxen att jag inte kan njuta av de enkla sakerna i livet.
Puss på er mina darlingar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
