En dag ...

... som denna får mig att leva.

Halv elva på kvällen, vi, Sham, Muriël och jag sitter i vardagsrummet. Pratar djupa tankar om livet och delar erfarenheter.

Sham, en fantastisk person. Den varmaste, omtänksammaste och mest generösa person jag träffat på länge.

Vi har ätit en god middag, suttit och pratat mycket och länge. Skrattat och berört personliga ämnen. Jag la mig och vilade en stund. Hela dagen har jag känt mig konstig i skallen. Svullen, inte vaken. Jag har skärpt mig och försökt vara så deltagande som möjligt. Men till slut berättar jag för Muriël hur jag känner mig. Men det kanske beror på att vi är 6 m uner havsnivån.

Va? Under havsnivån? Ja, just det, jag är i Holland. Vi sitter länge och pratar vid frukostbordet. Fast den enda frukost vi 'äter' är kaffe. Pratar och dricker kaffe. Till slut gör vi oss i ordning, snyggar till oss och ger oss av till staden. Promenerar sakta förbi kanalerna, husbåtar, alla cyklar, vackra gamla hus, hypade nya byggnader. Haag är kanska tomt. Får veta att holländare är ett kampande folk. De åker iväg och kampar på sin semester, lämnar staden och landet. Jämfört med Göteborg är det öde här.

Vi träffar Luke. Du milde, den lille pojken är en ung man nu. Studerar i Edingburg, har flickvän och är bara så härlig. Pratar med honom om ditt och datt och livet. Träffar Rickard som har fiket, coffe on the house, Rickard pussar tre gånger på kind. Mmmmm... en före detta modell som vet att föra sig.

Hem, Sham kommer över, god mat, goda samtal. Men, kan vi inte åka till stranden, hamnen, säger Sham. Sagt och gjort. Vi drar iväg. När vi kommer fram börjar det regna. För varje meter vi går mot slutet av piren regnar det mer, blåser mera. Vi lutar oss med ryggen mot vinden. Sanden yr upp, det både regnar och blåser sand in i både öron och in under kläderna. Vi skrattar, känner och som 14, men också så levande. Jag känner tacksamhet över att jag inte har blivit så vuxen att jag inte kan njuta av de enkla sakerna i livet.

Puss på er mina darlingar.