På väg

Det är alltid lika speciellt att få påbörja en resa. Kort eller lång, svårt eller enkelt. Nyfikenheten inför upplevelserna jag ännu inte vet om, bilderna som väntar på att bli tagna och människorna jag ännu inte vet om att jag ska möta.

Även om jag inte ska åka långt eller vara borta länge, känns det viktigt att säga hej då till mina kära. Tidigt morgonkaffe med mamma. Fast vi har pratat om den här resan förut så kom hon ändå inte ihåg att jag skulle åka. Men hon är glad för min skull: du måste leva ditt liv, säger hon till mig. Min ständiga stand-in, älskade Natalie håller ett öga på henne. Hennes räkningar är betalda, hon har kontanter på fickan och jag känner att jag kan koppla av nu.

Tar en stund på favo-fiket. Funderar lite på livet. Betraktar förbi passerande. Tänker att så här ska jag unna mig att sitta i Haag eller Amsterdam. Eller vart jag nu hamnar. Men då ska kameran vara framme. Då ska vi titta tillsammans.

Hem, stänga väskan. I sista sekund lägger jag ner regnjackan. Hoppas jag slipper den men prognosen säger annat.

Nu ett par timmar på tåget. Ibland är det skönt att en resa får ta tid. Att landa i förändringen.

Puss på er alla mina darlingar!